De lärda och rättfärdiga bland denna ummah fruktade ständigt berömmelse och att bli kända bland människorna. De tyckte inte om att de ofta nämndes och man skulle ha kunnat se någon av dem fly undan människorna som om de vore fitnah (prövning), medan man andra gånger kunde se någon av dem gå upp och lämna en kunskapens cirkel som han förde eftersom alltför många hade samlats.
Här nedan är några häpnadsväckande uttalanden från våra föregångare som visar på exakt hur mycket de höll fast vid uppriktighet och hur mycket de flydde kändisskap och skydde att bli omtalade.
Ibn Mas’ûd (må Allah vara nöjd med honom) sa:
”Åh människor! Var kunskapens källor och vägledningens lyktor! Håll er till era hem och var som ett ljus under natten, hjärtans återupplivare, bärande slitna kläder; du kommer då att bli känd bland himmelns invånare och dold bland jordens invånare.”
En man sade till Bishr:
”Rådge mig, Han svarade: ‘Undvik att bli omnämnd…’”
Hushib brukade hittas gråtande och sägandes:
”Mitt namn har nått moskén!”
Både Ibrahim al-Nakha’i och al-Hasan brukade säga:
”Det är olycka nog för någon att bli pekad på vid Dîn eller Dunya-frågor (dvs. utav berömdhet), förutom den som Allah har skyddat. Rättfärdighet finns här” och han brukade peka på sitt hjärta tre gånger.
Ibrahim ibn Adham sa:
“En tjänare som älskar berömmelse har inte varit sannfärdig gentemot Allah.”
’Aasim sa:
“Om fler än fyra personer kom och satte sig runt Abul-’Aaliyah, brukade han resa sig upp och gå.”
Dawud al-Ta’i brukade säga:
“Fly från människor på samma sätt som om du skulle fly från ett lejon.”
Imam Ahmad sa:
“Glädjebudskap till den vars omnämnande har gömts undan av Allah!”
Och han brukade säga:
”Jag önskar mig något som aldrig kommer att uppfyllas… Jag önskar att jag vore på en plats tom på andra människor.”
Dhul-Nun brukade säga:
“Att trivas med att vara omgiven av människor är bland tecknena på konkurs.”
Fudhayl ibn ’Iyyadh sa:
“Om du kan klara dig utan att bli igenkänd; gör så. Varför skulle det besvära dig att folk inte berömmer dig och varför skulle det besvära dig att du i människors ögon skulle vara klandervärd om du i Allahs ögon skulle vara berömvärd?”
Muhammad ibn ’al-’Alaa ibn Musayyib från Basra skrev till Muhammad Yusuf al-Asbahani sägandes:
“Åh min broder, vem som än älskar Allah älskar att förbli okänd (bland människorna).”
Bishr ibn a-Harith brukade säga:
“Jag känner inte till en enda person som älskar berömmelse men som inte förlorat sin religion och blivit vanärad. Ingen som fruktar Allah älskar att vara känd bland människorna.”
Han (må Allah vara nöjd med honom) sade också:
”En person som älskar att alla känner till honom, kommer aldrig att finna sötman i livet efter detta.”
Yazid ibn Abi Habib:
“Sannerligen så är bland en lärds fitnah att tal blir mer behagligt för honom än tystnad och lyssnande.”
Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) brukade säga:
“Skulle det inte ha varit för en vers i Allahs Bok, skulle jag inte ha återberättat något för er (syftandes på nedanstående vers):
“De som döljer de vittnesbörd och den vägledning som Vi genom uppenbarelser har gett dem och som Vi har klargjort för människorna i Skriften, skall förbannas och fördömas av Gud och [alla] som kan döma skall förbanna och fördöma dem.” [Koranen 2:159]
Al-Sha’bi sa:
“Vi ansträngde oss oerhört hårt för att få Ibrahim al-Taymi att sätta sig ner i moskén och berätta för människorna men han vägrade.”
Ibn Abi Layla sa:
“Jag träffade 120 av Profetens följeslagare och ingen av dem brukade återberätta något förutom att önska att hans broder skulle ha besparat honom det. Och ingen av dem gav fatawa utan att ha önskat att hans broder skulle ha besparat honom detta.”
‘Abdullah ibn Abbas brukade säga:
“Sannerligen har Allahs tjänare som har blivit tystade av deras gudsfruktan trots att de är vältaliga.”
Sufyan al-Thawri:
“Om du kan bli en lärd utan att bli igenkänd, så bli så. För sannerligen skulle människorna, om de visste vad som fanns i dig, äta ditt kött.”
Han (rahimahullah) brukade inte tillåta att fler än tre personer satt vid hans sammankomst. En dag kom fler än tre och han såg att hans samling hade blivit större, så han ställde sig upp i rädsla och sade:
”Vid Allah, vi har blivit tagna och vi känner inte ens av det! Vid Allah, om de troendes ledare, ’Umar (radhiallahu ’anhu) skulle se någon som mig sittandes i denna samling skulle han be mig ställa mig upp och säga: ’Sådana som dig är inte värdiga detta!’”
Det berättas att när han satte sig för att återberätta hadith, brukade han sätta sig i rädsla och skräck. Om ett moln passerade över honom, brukade han hålla sig tyst fram till att det passerade och sedan säga:
”Jag fruktade att det innehöll stenar med vilka vi skulle träffas.”
När Bishr al-Hafi slutade återberätta hadith under sammankomster, sade människorna till honom:
”Vad ska du svara din Herre när Han frågar dig ’Varför slutade du återberätta min Profet Muhammeds uttalanden för människorna?!’ Han (rahimahullah) sade: ”Jag ska säga: Åh min Herre, Du beordrade mig att göra det med uppriktighet men jag fann inte detta hos mig.”
Det sades en gång till Sufyan Ibn ‘Uyaynah:
“Kan du inte sitta och berätta för oss?” Han (rahimahullah) sade: “Vid Allah, jag ser varken er värdiga att berätta för eller mig själv värdig att lyssnas på.”
Ibrahim ibn Adham sa:
“Jag fann aldrig nöje i att leva förutom i al-Sham (större Syrien). Jag brukade fly med min religion från höjd till höjd och från berg till berg. Vem som än såg mig sade: ’Han är inbilsk” och vem som än såg mig sade: ’Han är bärare.’”
Han (rahimahullah) brukade också säga:
“De lärda! När de lärde brukade de handla (goda gärningar) och när de handlade brukade de vara fullt sysselsatta med det och när de blev sysselsatta med detta brukade de saknas av människorna och när de saknades brukade de bli sökta efter av människorna och när de blev sökta efter brukade de fly.”
En dag gick han förbi en av al-Awza’is ,må Allah vara nöjd med honom, sammankomster och såg att ett stort antal människor hade samlats. Han sade då:
“Om all denna samling skulle ha varit runt Abu Huraira, skulle han ha lämnat den.”
Detta nådde al-Awza’i som reste sig upp och lämnade sammankomsten från och med den dagen.
Ibrahim ibn Adham hade en fantastisk personlighet masha’Allah; han ansträngde sig hårt för att hålla sig borta från människor av rädsla för att nämnas för ofta. Men hans berömdhet ökade och hans popularitet blev så pass utbredd att det en gång sades: “Han är i trädgården” (där han skötte växterna), så människorna trädde in i trädgården, kretsade kring den och ropade: “Var är Ibrahim ibn Adham?!” Han började då gå runt med dem och utropa: “Var är Ibrahim ibn Adham?!” [Poängen här är att hans namn, personlighet och rykte var känt men han själv hade knappt setts och alltså kände de inte igen honom!]
Han (rahimahullah) sade:
”Mina ögon fann aldrig tröst och nöje i en av denna världs dagar förutom en gång. Jag spenderade natten i en moské i en av byarna i al-Sham medan jag hade magsmärtor. Mu’adhin tog då tag i mitt ben och drog ut mig ur moskén!”
Han fann tröst i detta eftersom mannen inte kände igenom honom och han lämnade inte moskén på grund av att han var sjuk; smärtorna hade gjort att han förblivit där.
Citat är tagna ur boken “Ta’tir al-Anfas min Hadith al-Ikhlas” av Dr Sayyid al-‘Affani (de ursprungliga källorna är bl.a. Tahdhib al-Hilyah, Siyar A’lam al-Nubalaa, Tanbih al-Mughtarin och Sifat al-Safwah)
Hjälp oss
Om du finner någon glädje eller värde i vad jag gör, snälla överväg att donera ett valfri belopp.
Swisha till 123 669 10 18 (Support Koranpodden) eller via vårt bankgiro 5271-8053.
0