Grattis, till att ha kommit så här pass långt på din andliga resa!

Mina böner är med dig, att du förblir trygg i din tro och att du utvecklas tillsammans med och genomsyras av islam hela livet ut.

När de klingande vackra lovorden från vittnena som hörde dig uttala trosbekännelsen i moskén flutit bort in i minnet, eller när den där dagen då du liksom jag stod tyst hemma med Allah (swt) och änglarna som vittnen börjar te sig alltmer som ett nostalgiskt ögonblick i livet, så är det fullt möjligt att du lär ha se och uppleva det jag upplevde och såg. Jag tänkte dela mig mig av mina erfarenheter, så här följer lite överlevnadstips för revertiter:

 

Läs allt

Jag gick in i islam som de flesta gör; med vidöppna ögon, ett öppet hjärta och redo att lära mig allt om min självvalda tro. Jag läste glupskt om islam både före och efter min konvertering. Jag läste allt från olika översättningar av Koranen, böcker som ger en inblick i islam, böcker om iman (tro), aqeedah (teologi), hadithsamlingar, till reaböckerna i kristna bokhandlar, du vet de där böckerna, fullproppade med osanningar och snedvridningar, skrivna av “före detta muslimer”, till Salman Rushdies “Satansverserna”. Vad gäller den senare hade jag läst Rushdies bok redan på gymnasiet, när jag försökte förstå uppståndelsen kring den. Jag tyckte faktiskt om hans unika litterära stil. Det var först senare, efter att som muslim med viss grundläggande förståelse för min tro, ha läst om boken, som dess hädiska passager blev tydligare. Mitt råd till alla är; läs så mycket du kan, inte bara de “godkända” böckerna utan vad som än fångar ditt intresse. Du kan lära dig mycket genom att läsa det som andra försöker tala om för dig att undvika. Titta alltid objektivt på vilka böcker som utesluts från moskéns bibliotek, din lokala bokhandel, eller från läroplaner, och så kommer du lära dig mycket om vad de egentligen tycker, och vad de föredrar att presentera som ett universellt eller “mer autentiskt” uttryck för islam.

 

Acceptera inte åsikter & synsätt okritiskt

Det tog mig nästan två år innan jag började att försiktigt navigera mig själv genom dem muslimska församlingen, genom min regelbundna närvaro vid olika moskéer i området – inklusive de som mina välmenande vänner aldrig berättade om – och även de små bönelokalerna, Ahmadiyya-moskén och Shia-moskén. En sådan tankeställare det var, att få se några av de olika uttrycksformerna och yttringarna av islamisk tro! Nu är detta inte en teologilektion där vi granskar vår egen tro och andras övertygelse; det handlar bara om att vara öppen inför tanken att lära sig mer om våra medmänniskor. Fall inte i fällan att demonisera andra, utan kritiskt tänkande och reflektion. Utbilda dig själv, och om du inte vet, var då tyst och häll inte bränsle på elden. Jag tvivlar allvarligt talat på att någons iman går upp av att attackera andra. Det skulle med största sannolikhet bara göra dig till en råbarkad, bitter människa och det skulle förhärda ditt hjärta. Fast å andra sidan kan det vara värt det att klargöra frågor som rör tro.

Jag har alltid varit nyfiken av naturen, och detta ser jag som en välsignelse faktiskt. Samma vetgirighet som fick mig att läsa mina äldre syskons läroböcker i historia från pärm till pärm fastän jag själv fortfarande bara gick i grundskolan, just denna nyfikenheten fick mig att vilja ta reda på mer om Islam genom att läsa Koranen efter 9/11. Och det är samma utforskaranda som gör att jag ställer frågor, ibland till och med de där tuffa frågorna, som kommer upp och speglar situationen vi i våra församlingar lever i idag.

För att vara helt ärlig, så även om jag inte helt kunde förlora min nyfikenhet efter att ha reverterat till islam, dämpade jag ändå ner den delen av mig tillsammans med min förkärlek för att ställa frågor, speciellt i klassrummen (är rösten awrah eller inte?). Jag censurerade min egen individualitet för att passa in i den rådande stämningen i församlingen. Sänk din röst syster, sänk din röst, skratta inte högt, där är några bröder precis bredvid oss.

Jag ska ge dig några exempel, så du ser vad jag menar. Vid en moské som jag brukade gå till, var systrarnas ingång ofta både låst och fastkedjad från insidan, även vid större tillställningar. Kanske de som ansvarade för moskén hade glömt bort att kvinnor kan komma att behöva lämna byggnaden snabbt, säkert och effektivt. Jag gick till denna moskén i flera år, och fastän både jag och nästan varenda syster jag talade med om detta tyckte att det var upprörande, så gjorde ingen – inklusive mig själv – någonting åt det. Hade jag varit i samma situation innan jag blev muslim, och det handlade om min skola eller min kyrka eller någon annan samlingslokal, så hade jag varit den första som gick och lade fram klagomål om det. Jag hade engagerat mina kompisar och de ansvariga för byggnaden tills kedjorna var av. Men nu, efter att observerat min muslimska omgivning noggrant och antagit deras sätt i samhället, så gjorde jag som alla andra. Trots den inre konflikten jag bar på, vände även jag mig tyst åt andra hållet.

I skolan brukade jag alltid sitta längst fram i klassrummet, särskilt om jag tyckte om ämnet. Om jag var på bushumör, och beroende på var mina vänner var, skulle jag kanske sitta i mitten eller i bakre delen av rummet. På de flesta av de moskéerna jag har varit i, hålls föreläsningarna oftast nere på bönemattorna och av en manlig lärare som ofta talar från männens sida, vanligtvis avskärmad från kvinnornas del av en vägg, bokhyllor eller en gardin. Ibland frågade talaren om det fanns några frågor från systrarnas sida och ofta fanns det frågor som systrarna viskade till varandra sinsemellan. Ibland skrevs frågorna ner på papper och ett barn skickades ut med lappen till talaren. Ibland skickades en mikrofon runt så att man kunde ställa frågan direkt, men oftast teg systrarna även om de hade frågor. De var sådär blygt rädda för att ställa sig i en kompromissande situation genom att ha höjt sina röster med hjälp av mikrofonen.

Jag kan inte säga hur många gånger en ny talare kunde komma och besöka och föreläsa i vår församling, och så fort han öppnade föreläsningen för frågor, och sa att han välkomnade och uppmuntrade de osynliga systrarna bakom gardinerna till att delta och ställa frågor, blev det genast en diskussion från brödernas sida om huruvida en kvinnornas röst är awrah eller inte och bör därför inte höras. Och varenda lärd som jag kan minnas, gick in i en intensiv diskussion med bröderna om att rösten inte är awrah. Men vid detta laget hade de flesta systrarna – även jag själv – tagit beslutet att vara tysta. Fastän vi hade frågor! Trycket från församlingen i frågan kring våra röster, gjorde att vi inte deltog fullt ut i diskussionen. Ärbara kvinnor ska vara tysta eller osynliga och sitta längst bak i rummet. Det finns ett välkänt ordspråk; “två typer av människor kommer aldrig att lära sig, den som är för arrogant för att fråga eller acceptera, och den som är för blyg för att fråga.”

Rätt så tidigt efter min konvertering till islam, medan jag gick på islamiska föreläsningar, seminarier, och lektioner, fortsatte jag med min förislamiska tradition att sitta längst fram. Allteftersom jag integrerade mig mer och mer i församlingen och samhället, och lärde känna några systrar, så flyttade jag mig snabbt längt bak i rummet. Inte i mitten inte till sidan utan till raden längst bak. Varför? Därför att vi så ofta hör att i och utanför bönen så är raderna längst bak, bäst för kvinnor. Och att det hade varit ännu bättre om syster stannade kvar i sitt hem. Och tänk så ofta, ironiskt nog, det är systrarna som är mest aktiva utanför hemmet, dvs i skolan eller på arbetsplatsen eller i volontärarbete där de älskar att berätta för andra om hur kvinnor bör stanna i sina hem och att detta är deras optimala plats i livet. Den fråga som till synes aldrig uppstår är hur dessa kvinnor trots detta går ut ur hemmet, skaffar sig en utbildning, deltar i volontärarbete och kanske till och med skaffar sig en karriär utanför hemmet? Och hur skulle en nykonverterad syster lära sig om sin religion och skaffa muslimska vänner och erfarenheter, om hon ska vara hemma med sin icke-muslimska familj eller ens om hon lever ensam? Hur skulle hon ens få hem livsmedel och mat? Men kanske kommer de att säga, att låt gå för förnödenheter och rent praktiska ting, att du måste se på helheten och varje individs situation, även om de bara för en minut sedan lyckligt och glatt försökte slå oss i huvudet med ayat och ahadith där det talas om isolering.

 

Konvertering, behöver du vittnen?

Nej, det gör du inte. Jag utfärdar inte någon fatwa här, men det är en fråga som jag har lagt ner mer än åtta år på att forska i och har frågat de lärda som jag har tillgång till, och trots olika åsikter här och där, som i allmänhet kommer att säga det kan rekommenderas för skäl a, b eller c, så är det varken en förutsättning eller ett villkor för giltigheten av ens Shahadah. Jag tog min Shahadah en andra gång nästan 2 år efter min första eftersom vissa välmenande systrar ville se till att allt var okej. Så vi gick till moskén, och jag sa det igen inför fem personer (två bröder bakom gardinen och tre systrar på min sida av tyget), och en broder tog tillfället i akt att tala om för mig att jag nu borde börja lära al-Fatiha. Jag nämnde att jag redan hade lärt mig den. Om en person är redo att uttala trosbekännelsen, så finns det ingen anledning att försena det. Jag har hört så många historier där en person varit redo att ta sin Shahadah på helgen men fick “vänta” tills nästa jummu’ah eller något annat senare datum till konvertera till islam. Ingen av oss kan vara säkra på när vi kommer att dö och i en fråga lika viktig som tron, det är bättre att skynda sig att komma islams trygga famn.

 

Muslimskt namn?

Vad är ett muslimskt namn? Hur definieras, identifieras och kategoriseras det? Är det något mer än namnet en muslim bär? Är det så att ett namn som Ify Okoye är ett muslimskt namn eftersom Ify Okoye blev muslim? För så många av våra bröder är det inte så. Ett muslimskt namn för en konvertit bör vara ett arabiskt namn, helst ett namn som även en av profeterna eller deras följeslagare hade – och på arabiska. Så efter att ha försökt stå emot trycket från dessa välmenande men envisa muslimerna jag stött på, som vill att jag tar mig ett “muslimskt namn” så stötte jag till sist på en nigeriansk bror som åkte samma busslinje som jag. Han konstaterade att jag borde heta Zainab, eftersom jag påminde honom om hans lillasyster och så det namnet fastnade. Det är mycket lättare att integrera sig i samhället med ett namn som Zainab, som alla känner igen och kan uttala stället för Ify, eller till och med Ifeoma. Du får mer “Jag visste inte att du var en konvertit” snarare än “Är du muslim?”-kommentarer och blickar, som jag fortfarande kan få ännu idag. Och det är precis som en fråga om dawah och välja dina strider klokt med din icke-muslimska familj; jag tror det skulle vara bra om fler revertiter behöll sina förnamn.

 

Motstå frestelsen och trycket att gifta dig 5 minuter efter konverteringen

Vänta i åtminstone 10 minuter. Två saker om äktenskap, om du fortfarande på god fot med din familj (och må Allah förena dem som inte är det!) berätta för din familj i förväg och försök få dem delaktiga i processen och se upp för din Wali särskilt om han är inte din pappa, eftersom han kan ha andra avsikter än ditt eget bästa.

 

Det är okej att behålla det goda från din kultur och och dina seder

Det är okej att tala svenska. Att säga shukran är inte heligare och gör dig inte mer religiös än att säga tack. Det finns ingen hadith som säger att äta biryani för iftar är mer givande än att äta ugnsbakad kyckling med kokt potatis och sås. Beroende på var du bor, så innebär en konvertering till islam, att du också konverterar till desi eller arabisk eller vilken annan kultur som än dominerar maten och klädseln där du är. Om du är van vid att komma i tid till saker och ting, fortsätt göra det även efter din konvertering. Islam är ett vackert sätt att leva, och ber oss inte att överge det goda från våra kulturer för att få konvertera, utan snarare en del av styrkan i den islamiska traditionen kommer från att den har kapaciteten att kunna omfatta en mängd olika kulturer.

 

Håll kontakt med familjen

Bryt inte banden med din familj. Min familj reagerade på min konvertering med allt från från starkt fientligt agg till stöd till nästintill likgiltighet. Det krävs tonvis med tålamod för att föra dialog med och visa respect gentemot de som är fientligt inställda till dig, särskilt om de är från din familj och nära vänner eftersom de vet vilka knappar de ska trycka på för att få igång dig. Och det kräver visdom och insikt, något som oftast blåser bort i den nya konvertens iver och glöd. Man vill praktisera sin religion så mycket som möjligt. Var inte rädd för att be om ursäkt till dina familjemedlemmar för hur du betedde dig tidigare – även om du tror att du hade rätt – eftersom vi i slutändan vill kalla dem till vår tro och inte bara knäppa dem på näsan och kamma hem retorikpoäng.

 

Kickstarta din bön och andra ibaadat – lär dig att läsa arabiska och Koranen

Ingen kan lära sig denna religionen på en gång. I början rekommenderar jag att den nya konvertiten börjar med att lära sig vem Gud är och vad islam står för. Läs Koranen. Översättningar är bra i början men inget kan jämföras med läsa och förstå Koranen i dess originalspråk och språket den uppenbarades på: arabiska. Läs om Profeten (frid och välsignelser vare med honom) och hans följeslagare (må Allah vara nöjd med dem) så kommer du lära känna dem och älska dem. Fokusera på inlärning, öva och finslipa grunderna såsom wudhu, salaah, och fasta, innan du går in de finare detaljerna och i mer esoteriska debatter.

Må Allah Azza wa jal hjälpa oss att förbli uppriktigt trygga på denna Tron. Ameen.

// Ify Okoye

Hjälp oss

Om du finner någon glädje eller värde i vad jag gör, snälla överväg att donera ett valfri belopp.

Swisha till 123 669 10 18 (Support Koranpodden) eller via vårt bankgiro 5271-8053.

0