Profeten Muhammed ﷺ återvände från grottan Hira efter hans första möte med ärkängeln Gabriel. Hans uppgift hade precis blivit honom anförtrodd och han hade fått sin första uppenbarelse från sin Herre. Han var, minst sagt, rädd och förvirrad. Det var Allahs välsignelse över honom att den person han vände sig till vid denna stund var hans mycket intelligenta och förnuftiga hustru Khadîjah. Han skyndade sig för att tala om för henne vad som hade hänt och berättade för henne om hans rädsla då svarade hon med beslutsamhet och försäkran om att han hade inget att oroa sig för. Hon skulle kunna göra detta påstående med förtroende, med den starka kunskap, mognad, kännedom om historia, och hennes djupa personliga kunskaper hon skaffat sig av Muhammads ﷺ nobla karaktär under femton års äktenskap.

Hon svarade honom utan att tveka: “Var inte orolig”, sa hon. “Vid den som har min själ i sina händer, Allah kommer aldrig att svika dig, för du håller goda släktband, hjälper, säger sanningen, försörjer den utblottade, idkar gästfrihet och ställer upp för de förfördelade.”

Vår mor Khadîjah vittnade till livets mönster: nämligen att Allah skyddar hans tjänare som är engagerade i att assistera och vara till nytta för sina medmänniskor. Han förödmjukar inte dem eller bringa dem sorg. Faktum är att det är Allah som välsignade dem med karaktär så att de skulle föra fram det goda i världen.

Hon vittnade också till Profetens ädla karaktär ﷺ , som säger oss att han alltid var generös och ädel vilket han skulle kännas igen vid även efter det att han blev Allahs Budbärare. Han hade en vacker natur långt innan han började ta emot den gudomliga uppenbarelsen.

Om vi ser de kvaliteter som Khadîjah nämner, märker vi att de alla rör vid att hjälpa andra. Anhöriga vårdas. Svaga människor befrias från sina bördor. De svaga underlättas sina bördor. Gäster görs bekväma. Människor som har kränkts får hjälp att säkra sina rättigheter.

Alla dessa egenskaper var en väsentlig del av profeten Muhammeds ﷺ medfödda natur. Khadîjah bevittnade Profetens ﷺ ädla karaktärsdrag långt innan Koranen kom med beskrivningarna om honom. Detta är för att hon kände honom bättre än någon annan i världen.

Vi har i Moses en annan profetisk exempel på hjälpandet av andra. När han anlände till brunnarna i Midjan fann han några män upptagen med att förse deras besättningar med vatten. Han såg också två unga kvinnor som väntade på ett avstånd med deras får, oförmögna att närma sig till brunnarna.

Moses blev förskräckt vid denna situation. Koranen tar upp detta:

“Och när han anlände till Madyans brunnar, fann han en hel hop män som vattnade [sina hjordar] och, ett stycke därifrån, två kvinnor som höll tillbaka [sina djur från vattenstället]. Han frågade [dem]: ‘Är det något som bekymrar er?’ De svarade: ‘Innan vi kan vattna [våra djur] måste vi vänta till dess herdarna driver hem [sina hjordar]; vår fader är en gammal man.’”

Vad var det som gjorde Moses så upprörd i denna situation? Det var hans goda karaktär som gjorde honom oroad om de svagas rättigheter. De som är svaga och svaga bör vårdas och prioriteras. De bör inte knuffas åt sidan och försummas.

“Och han vattnade [deras djur] åt dem.” [Sûrah al-Qasas: 24]

Hans omedelbara reaktion var att hjälpa de. Hans modiga, nobla och generösa natur skulle inte tillåta något annat.

Vi har rätt att bli imponerade när vi tänker på Moses situation. Han var en man på flykt, långt bort från hans hem där han var eftersökt som kriminell. Han var bland konstiga människor, han kände ingen av de och han hade ingen försörjning för sig själv. Han hade nog med egna problem att oroa sig för. Men det gick emot hans natur att stå bredvid och se dessa hjälplösa människor försummas.

Dessa två profetiska exempel visar oss något mycket viktigt. Allah valde människor med stora hjärtan att anförtro med sitt budskap, som naturligtvis var benägna att hjälpa andra. Det tar sådana människor att axla ansvaret för att vägleda andra från mörker till ljus. Endast de med medlidande, barmhärtighet och en varsam sinnelag kan utföra en sådan uppgift.

Denna sanning framgår genom profeternas liv. De som vill vara arvtagare till profeterna bör ha detta i åtanke. Ju mer vi speglar profeternas karaktär i vårt eget beteende, desto mer framgångsrikt kommer vi att utföra vårt uppdrag. De lärda och de som arbetar för islam måste ha en stark social medvetenhet. De måste vara människor som andra kan vända sig till vid behov. De måste kunna lösa problemen i samhället med förståelse och medkänsla.

Det är därför som Allah säger, till Profeten ﷺ:

“I Sin barmhärtighet lät Gud dig visa dem mildhet; om du hade varit sträng och hård och tillslutit ditt hjärta [för dem], skulle de helt säkert ha dragit sig ifrån dig.” [Sûrah Âl ‘Imrân: 159]

Om vår sociala medvetenhet inte är fullvaken, kommer vår framgång vad gäller kallandet till Allahs bud att vara begränsad. Vår strävan kan till och med leda till negativa resultat.

0
(Visited 42 times, 1 visits today)

Leave A Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *