I ett tidigare inlägg om Islams rationella monoteism (som kan läsas här) kunde vi se hur Koranen använder sig utav en rationalistisk diskurs för att underbygga några av dess huvudsakliga teologiska doktriner.

Avseende hur Koranen bevisar sig själv och rationaliserar sitt påstående om att verkligen vara Guds Ord, utvecklar den följande argumentationslinje:

För det första klargör den att Profeten Muhammad, frid vare med honom, var en illitterär Profet [7:157], det betyder att han inte hade förmåga att läsa eller skriva, och med största sannolikhet var outbildad i modern mening:

“Du har aldrig läst upp [något ur en] uppenbarad Skrift innan denna [uppenbarades för dig]; inte heller har du egenhändigt skrivit ned något [ur en Skrift]; annars kunde de som ifrågasätter [uppenbarelsens sanning] haft fog för sina tvivel.” [Koranen 29:48]

“Säg: ‘Om Gud så hade velat, skulle jag inte ha läst upp för er [något ur] denna [Skrift] och Han skulle inte ha låtit den komma till er kännedom [på annat sätt]. Jag har levt hela mitt liv bland er innan [uppenbarelsen kom till mig]. Använder ni inte ert förstånd?” [Koranen 10:16]

För det andra försäkrar den sin mirakulösa natur – beskriven av Muslimska lärda som dess i’jaz eller ”oförliknelig”.

Koranen, enligt muslimers tro, har inget som kan jämställas med den: oavsett hur mycket någon skulle försöka, skulle de inte vara förmögna att mäta sig med den i avseende av dess renodlade vältalighet, skönhet, rytm, visdom och konsekvens.

På tal om dess litterära stil, sa Turner om Koranen:

”Sannerligen är Koranen skriven på ett språk totalt avvikande i syntax och struktur från något annat, inklusive den ’sekulära’ arabiska litteraturen i för-islamsk tid. Många experter i arabisk litteratur vittnar om att den utmärker sig genom överlägsenhet i ton och vältalighet, retorik och metaforik, assonans och allitteration, i onomatopoesi och vers, i ellips och förmåga att göra paralleller. Så storslagen var den att vissa dåtida arabiska poeter kom att falla på knä för den oförlikneliga vältaligheten i det mohammedanska budskapet, medans de första mottagarna av det Gudomliga budskapet berördes till den grad att de ansåg det mirakulöst.” (1)

Det är inte endast till formen som den är mirakulös, utan till innehållet likaså:

“Ägnar de ingen eftertanke åt det som Koranen [innehåller]? De skulle säkert ha funnit många motsägelser i den, om den inte varit från Gud. [Koranen 4:82]

Således, för de som är beredda att begrunda den noggrant (fria från ideologiska och politiska agendor som bländar hjärtats mottaglighet från start) reflekterar Koranen en perfekt överensstämmelse, andlig skönhet och fullkomlig frånvaro av misstag och felaktigheter, vilket tjänar som bevis för dess Gudomliga ursprung.

Faktum är att dess visdom, profetior, avsaknad av vetenskapliga misstag, historiska narrativ, självförsäkran och unika litterära stil – i det avseende att den inte passar någon känd rytmisk meter (bihar) från för-islamsk arabisk poesi (shi’r), vare sig regler och rytm utav prosa (saj’) eller rättframt tal (mursal) – gör det omöjligt för Koranen att vara en produkt av mänskligt författarskap.

För det tredje utmanar Koranen dess skeptiker och förnekare att producera någonting liknande den:

“Säger de kanske: ‘Han har själv diktat ihop alltsammans?’ Nej, de vill [helt enkelt] inte tro! Låt dem då lägga fram en jämförbar text, om de talar sanning!” [Koranen 52:33-34]

Versen ovan är en av de så kallade tahaddi eller ”utmanings”-verser som framläggs för att bevisa Koranens gudomliga natur.

En annan vers verkar ha kastat ljus över utmaningen:

“Och de säger: ‘[Muhammad] har författat [Koranen]!’ Svara då: ‘Visa fram tio [av er] författade, likvärdiga suror och kalla dem ni kan [till er hjälp] – utom Gud – om det ni säger är sant.'” [Koranen 11:13]

Den sista passagen avseende ämnet lyfter utmaningen ytterligare:

“Och om ni tvivlar på något av det som Vi steg för steg har uppenbarat för Vår tjänare, kom då fram med en sura som kan jämföras med detta och kalla på era vittnen – andra än Gud – om ni talar sanning. Om ni inte gör detta – och ni kommer inte att göra det – frukta då Elden, vars bränsle är människor och stenar och som hålls i beredskap att ta emot dem som förnekar sanningen.” [Koranen 2:23-24]

Resonemanget här är strängt objektivt. Om den verkligen var skriven av en människa skulle en annan människa kunna författa något liknande; även om det endast skulle bestå i ett kapitel (det kortaste kapitlet, eller suran, i Koranen består av endast tre verser). Fortfarande står denna utmaning omött än idag – ett sant bevis på dess mirakulösa ursprung.

Rationellt sett, då tvivlet har fördrivits skall man ta stegen mot att följa det Koranska budskapet och acceptera dess sanningar och läror, och således skydda sig emot Elden.

Ibn Kathir gör följande poäng:

“Många lärda har sagt att Gud sände varje profet med ett mirakel som var anpassat för människorna av dess tid. Således, på Moses tid, frid vare med honom, var trolldom belönat och svartkonstnärer högt ansedda. Gud sände så honom med miraklet att kunna blända ögat och förbrylla varje svartkonstnär. När de blev övertygade att miraklet kom från [Gud] den Upphöjde, Han som betvingar och återupprättar, underkastade de sig islam och blev rättfärdiga. Vad gäller Jesus, frid vare med honom, sändes han i en tid av medicinare och naturvetare. Han kom så till dem med mirakel som gick bortom vad någon var kapabel att göra, förutom den som är bistådd av Honom som uppenbarade Lagen. För hur skulle en medicinare vara förmögen att ge liv åt lera, eller bota den blinde och hela den leprasjuke, eller ge livet åter till den som låg i sin grav i väntan på Domedagen? På liknande sätt sände Gud Muhammed, frid vare med honom, i en tid av vältalighet och skickliga poeter. Han kom så till dem med en Bok från Gud som, om alla människor och jinn samlade sig för att framställa något i dess like, eller liknande tio av dess kapitel, eller liknande ett endaste kapitel, skulle de finna sig oförmögna; även om de tog hjälp av varandra. För det är inget annat än Guds ord, vilka ingen människa kan efterlikna.” (2)

Exemplen tidigare i bloggen, och i detta blogginlägg, visar Koranens rationalitet och att denna är grundad i självklara frågor och vardagliga erfarenheter; tillgänglig för alla som bryr sig om att reflektera eller fästa avseende vid den.

Koranen kräver inte någonstans en blind acceptans av dess fundamentala teologiska principer. Snarare betonar den, övertygar den; kräver till och med att människor använder sin av Gud givna förmåga att resonera och begrunda dess hävdanden och sanningar.

Då dess sista steg slutligen är ett språng av tro, är vägen dit en resa som engagerar inte bara hjärta och själ, utan även förståndets och slutledningens förmåga. Koranen säger:

“Och de skall tillägga: ‘Om vi bara hade lyssnat [till honom] eller använt vårt förstånd skulle vi inte höra till dem vars mål är den högt flammande Elden!'” [Koranen 67:10]

1. Colin Turner, Islam: the Basics (Great Britain: Routledge, 2006), s. 52.

2. Tafsir Qur’an al-‘Azim (Beirut: Dar al-Ma‘rifah, 1987), 1:373.

Artikeln är en svensk översättning av How the Qur’an Justifies Itself.

Översättning: Cecilia Ekström (cecilia.h.ekstrom@gmail.com)

 

0
(Visited 241 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *