Koranen och själens alkemi

Profeten, frid vare över honom, sade: ”Den bästa av er är den som lär sig Koranen och lär ut den till andra” [1].

Koranen är för muslimer oemotståndligt vacker i sin komposition och rytm, ett förråd av uppenbarade lärdomar, en karta över livets resa och en källa till tidlösa sanningar att meditera över; oändligt fördjupande läsarens känsla av gudomlig ära.

Därutöver är Koranen från Gud: Hans ord, visdom och gudomliga vilja. Gud säger: ”Med Koranen uppenbarar Vi det som är läkedom och nåd för de troende” [17:82].

”Människor! Ni har nu fått ta emot förmaningar och varningar från er Herre och en läkedom mot det [onda] som bor i människors bröst” [10:57].

Dess namn är talande, på arabiska betyder ordet Koran bokstavligen ”recitation” eller ”det som reciteras”. Följaktligen är Koranen möjligen den mest lästa eller reciterade boken i världen. Den är med säkerhet världens mest memorerade bok och troligtvis den bok som utövar störst inflytande över sina läsare.

Det är en bok som genom tiderna har orsakat oräkneliga människor att acceptera dess budskap genom dess läsning eller utifrån att höra dess recitation. Den har rört hjärtan till tårar, helat spirituella sår, gjort dess motståndare handlingsförlamade och häpnat såväl akademiker som hantverkare.

Essensen av dess budskap består i att det endast finns en Gud: Allah, som skapade och försörjer det materiella universum samt den mänskliga upplevelsevärlden, och att endast Han skall upphöjas och dyrkas.

Den alkemiska effekten av Koranen, den djupt transformativa genomslagskraften som den har på den mänskliga själen, är sådan att även dess mest eldiga motståndare i grunden påverkats av den.

Ett sådant exempel är ‘Utbah bin Rabi‘ah som, då han hörde Profeten recitera Koranen, av dess rena och fullkomliga storslagenhet blev övertygad till att erkänna:

”Jag har hört ett yttrande likt något jag aldrig hört förut. Vid Gud! Det är varken poesi, trolldom eller spådom. Å men av Quraysh, lyssna till mig och gör som jag säger. Kom inte emellan denna man och vad han är här för att utföra, utan lämna honom ifred. För vid Gud, orden som jag har hört från honom kommer snart att orsaka stor uppståndelse”[2].

Denna storslagenhet erfors även av Goethe (artonhundratalspoeten, romanförfattaren, statsmannen och akademikern) som i sin ”West-Oestlicher Divan” skrev hur Koranen, efter att inledande ha framkallat häpnad och rädsla, ”snart lockar, förbluffar och slutligen hävdar sin aktning. Dess stil, i samklang med dess innehåll och syfte, är obevekligt, upphöjt, förskräckligt, och stundtals verkligt storslaget. Sålunda kommer denna bok genom tiderna att fortsätta utöva ett ytterst kraftigt inflytande”[3].

Således, i fallet av att låta Koranens läkande överskölja spirituella sår och låta det utöva sitt mirakel:

”Finns det någon som bevarar [dess ord] i minnet [och tar lärdom]?” [54:17].

[1] Al-Bukhari, nr 5027

[2] Ibn Hisham, Sirah, 1:185, berättarkedjan klassad som säker (hasan). Cf. Muhammad al-Ghazali, Fiqh al-Sirah, ed. al-Albani (Cairo: Dar al-Kutub al-Hadithah, 1976), 113.

[3] Citerad i Shalabi, Islam: Religion of Life (USA: Starlatch Press, 2001), 25-6.

Artikeln är en svensk översättning av The Qur’an & the Soul’s Alchemy.

Översättning: Cecilia Ekström (cecilia.h.ekstrom@gmail.com)

2
(Visited 86 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *